Utforska Vertikal empati

Varför det inte räcker att förstå någon

Några veckor efter avslutningen av den första omgången av vår program Reimagine Communication, frågade jag en av deltagarna vad som hade fastnat. Inte om övningarna, inte teorin. Vad hon bar med sig.

Hon tänkte längre än jag väntat mig. Sedan sa hon ungefär så här. "Det handlade inte om insikter. Det var att jag kunde prata om mina egna föreställningar på ett nytt sätt."

Hon använde jämförelsen med ett hus hon höll på att renovera. Vissa rum var färdiga. De hade hon flyttat in i, och de kändes som henne själva, inte längre del av renoveringen. Andra rum var halvklara. Sådant hon aktivt jobbade med, fortfarande lite naket, med reglar synliga. Och sedan, sa hon, "insåg jag att fanns det en flygel av huset jag ännu inte kunde se. Inte låst. Men inte färdigbyggd och tillgänglig. Jag tror att det kommer att kännas självklart om fem år men just nu anar jag bara att den finns där."

Ingen bad mig sätta ord på det här under kursen, men hon hade insett det mitt i en övning. Hon hade kommit fram till det själv, någonstans mitt i en övning. Hon fortsatte med att berätta att så snart hon kunde beskriva vad hon såg, var hon inte den enda i kursen som kunde se vad hon såg. Andra började också upptäcka saker om sig själva som de tidigare inte hade kunnat se eftersom de inte hade någon form att stöpa bilden i.

Ett dilemma med empatiskt lyssnande

Det mesta vi kallar empati är egentligen igenkänning: jag ser mig själv i dig, så jag känner för dig. Det är värt att stanna vid, för det är lätt att avfärda som en liten sak. Det är det inte. Den delen av empati är varm, nödvändig och den är också, om vi är ärliga, lite självupptagen. Inte nödvändigtvis sympati, men väldigt nära. Den fungerar endast när den andras inredning liknar vår egen tillräckligt mycket. Så fort någons övertygelser, tempo eller prioriteringar landar någonstans vi inte känner igen eller håller med om, tar den typen av empati slut. Det som blir kvar, om vi inte är uppmärksamma, är en betydligt mindre och betydligt vanligare hållning: jag accepterar dig, så länge du tänker, tycker och agerar som jag.

Den hållningen känns som acceptans. I själva verket kan den vara motsatsen. Ett rött rep runt ett rum som bara släpper in dem som redan håller med. En begränsning för vem vi släpper in i värmen och vem vi låter stå utanför.

Vi bjöd in våra deltagare att undersöka just den delen av empati, det röda repet, den stängda dörren. Vad krävs för att göra plats för någon som står på en plats du aldrig stått på?

Vi är tre versioner av oss själva - hela tiden

Utvecklingspsykologer har cirklat kring den här frågan i decennier, och svaret, ungefär, är att mognad aldrig sker i ett enda kliv. I varje givet ögonblick bär en människa på tre olika versioner av sig själva. De förmågor som redan landat och nu går på autopilot. Men också de som är halvfärdiga och lätta att misstolka. Och så finns det dem som ännu inte trätt in i medvetandet, inte för att personen är ovillig, utan för att man inte kan se det våningsplan man inte byggt trappan till. Det gäller de människor vi försöker förstå. Men det gäller precis lika mycket oss själva. Det ödmjuka är inte att inse att andra har blinda fläckar. Det är att inse att vi själva står i en just nu.

En karta som ingen annan

Vi använder en karta som gör det lättare att navigera mänsklig utveckling: ett enkelt, nästan påfallande självklart rutnät som filosofen Ken Wilber lade fram för decennier sedan. Tänk dig två linjer som korsar varandra. På ena sidan finns människans insida: hur det känns att vara henne, inifrån. På andra sidan strecket finns utsidan: det en betraktare skulle kunna filma, mäta, räkna. Gör samma indelning för grupper: den delade mening en kultur bär, mot de system och strukturer som formar den utifrån. Fyra fönster. Det är hela modellen.

Vi lägger inte särskilt mycket tid på att beundra rutnätet i sig. En karta uppsatt på väggen har aldrig lärt någon att gå genom en stad.

Det vi faktiskt gör med kartan, är att hjälpa våra kursdeltagare att använda den i mötet med andra. Istället för att stanna vid teorin, lär vi dem besöka andras gator och hitta i den terräng där andra rör sig. Hur ser det ut inifrån det "vi" de tillhör, med sina oskrivna regler jag aldrig lärt mig?

Kartan är inte målet. Den kan visa en väg framåt.

Vertikal empati

När vi lägger ihop kartan ovan, med utveckling över tid när vi lyssnar på någon med empati blir, vår empatiförmåga stabilare. Vi kallar det vertikal empati, för den sträcker sig inte bara i sidled mot människor som känns bekanta. Eller mot bekanta områden där vi för länge sedan har kastat kartan. Den här typen av empati sträcker sig uppåt och neråt. Det är skillnaden mellan att möta någon på det sätt vi själva vill bli bemötta, och att fråga vad det i själva verket innebär att möta någon.

När vi kan se någons utvecklingskurva, vad som redan landat, vad som är halvbyggt, vad som ännu inte är synligt, blir det svårare att hålla deras misslyckanden emot dem på samma sätt som tidigare. Vi kan sluta tänka på det som tillkortakommanden, hos oss själva eller hos någon annan, för vi inser att det bara är en förmåga som fortfarande håller på att byggas. Att vara människa är utmanande, även på en bra dag.

Empatiskt lyssnande har sina fallgropar. Det finns risker ingen kanske har varnat oss för. Att dessutom sträcka sig bortom det och ta in vad som sker vertikalt, gör det ännu mer utmanande. Vi kanske har blivit så vana att se från alla håll att vi tappat fotfästet lite. Vi förstår alla. Vi står för ingenting. Och vi kallar den utmattning som blir resultatet för öppenhet och empati.

De deltagare på våra program som tyckte det här var svårast var inte de som kämpade med att förstå människor som såg världen annorlunda. Det var de som kämpade med det som kom efter. Det här är gränsen jag satt, sammanhanget jag skapat, det jag inte är villig att förhandla bort, och jag kan säga det utan att behöva göra dig fel. Många av oss har bara lärt oss halva förmågan. Antingen "jag förstår dig", utan någon gräns kvar bakom orden, eller "här är min gräns", utan värme kvar i rösten som säger det.

Reimagine Communication

Säg sanningen och älska den du säger den till. Uttalat högt låter det som en cliché. Försök att faktiskt göra det, i ett riktigt samtal, med någon vars val genuint stör dig, och det visar sig vara en av de svårare saker en människa kan göra. Det är, mer än någon övning, förmodligen den verkliga läroplanen. Inte att lära sig känna med alla. Att lära sig förbli hel medan man gör det.

Det här är, tror vi, hela poängen med en grupp främlingar som gör det här arbetet tillsammans, och det är därför vi har valt att kalla programmet Reimagine Communication. Inte att hålla med varandra snabbare, och inte att lösas upp i varandra. Snarare handlar det om att göra mer plats utan att tappa sin egen form. En värld som bara har rum för dem som redan tänker, tror och handlar som vi, var aldrig på väg att bli en värld för alla. Om målet verkligen är en värld med plats nog för alla måste empatin kunna resa, och den som bär den måste fortfarande stå kvar när den kommer tillbaka. Den måste röra sig i tid. Den måste röra sig i perspektiv. Och den måste fortfarande lämna plats för en gräns. Vår har redan börjat göra det

Vi ser fram emot nästa omgång i det här programmet, öppet för alla som är redo att upptäcka vad de ännu inte kan se.

Nyfiken på att delta i en kommande omgång av Reimagine Communication? Hör av dig eller föranmäl dig nu!

Reimagine Communication program 2026

19 augusti 2026 kl. 18:00 – 14 april 2027 kl. 21:00 CESTZoom

Registrera dig nu