Varför du tappar NVC just när du behöver det?

för 11 timmar sedan

5 min läsning

Tänk dig en människa som har gått tre NVC-kurser, läst boken två gånger och hjälpt en kollega att formulera ett känsligt mejl. Hon är bra på det här, och alla som känner henne vet det.

Sedan, en tisdagskväll vid köksbordet, säger hennes partner något. Inget märkvärdigt, bara en mening och ett tonfall. Tre sekunder senare hör hon sig själv svara med något hon aldrig skulle ha valt: kort, vasst, med ett ”alltid” i. Någonstans i den lilla fördröjningen mellan det hon hörde och det hon sa borde fyra steg ha funnits. Hon kan dem utantill. De var inte där.

Hon är inte ensam. Det här är kanske det vanligaste som händer människor som lär sig NVC, och ändå pratar vi förvånansvärt sällan om det. Så varför händer det?

Fyra steg som tog ett liv att formulera

Observation, känsla, behov, önskemål. Fyra steg som man kan lära sig på en eftermiddag. Och det är just det som borde göra oss misstänksamma.

Marshall Rosenberg växte upp i Detroit och bar med sig rasupploppen 1943. Under decennier ställde han sig samma fråga: vad får oss att tappa kontakten med varandra, och vad gör att vissa människor ändå klarar att stå kvar? Han arbetade i skolor och i konflikter, med människor som hade all anledning att vara arga på varandra, och det tog mycket lång tid innan svaret fick den form vi känner igen idag.

Det betyder något. De fyra stegen är inte upptäckten, utan en komprimering av den. Att lära sig dem är som att läsa en kort sammanfattning av ett långt liv och tro att man därmed har fått livet.

Det som gör fällan så svår att se är att stegen fungerar. De fungerar i ett lugnt samtal, i en övningsgrupp och när vi hjälper någon annan. Vi får ett kvitto på att vi har lärt oss, och därför tror vi att vi är klara.

Grammatik går bra så länge ingen höjer rösten

De flesta har provat att tala ett främmande språk. Du kan verbformerna, du beställer kaffe utan att tveka. Sedan hamnar du i ett gräl på samma språk, och orden försvinner. Grammatiken är densamma, och du är inte dummare än i går. Något annat har hänt.

Med NVC är det likadant. Stegen går att använda från en viss plats: en plats där vi kan se både oss själva och den andra, som två människor med varsin insida. När det blir laddat krymper det perspektivet. Antingen ramlar vi ner i bara jag, där min känsla blir ett faktum om dig och det jag säger kommer ut som en dom. Eller i bara du, där jag försvinner in i det du behöver och mina egna behov lämnar rummet utan att jag märker det.

Färdigheten försvinner alltså inte under press. Det är platsen vi använde den från som försvinner.

Och här ligger det som är lätt att missa. Det vi övar när det är lugnt är grammatiken. Det vi behöver när det blåser ligger under den.

Det som höll upp stegen hela tiden

Länge har jag undrat varför så många stöter på samma sak. Människor som kan modellen, som tycker om den och tror på den, tappar den ändå, i tid och otid, just när de behöver den som mest. Det handlar inte om vilja eller begåvning. Jag har sett det hos nybörjare och hos människor som övat i årtionden.

Nu har jag äntligen sett hur det sitter ihop. De fyra stegen kräver mycket av oss. Varje steg förutsätter något som inte står i modellen: att jag märker vad som händer i kroppen, att jag kan skilja det jag ser från det jag tolkar, att jag vet vad jag behöver, att jag klarar ett nej. Det finns alltså färdigheter som håller upp möjligheterna i stegen. När de finns bär de. När de saknas står stegen kvar på pappret, hela och korrekta, men det finns inget som bär dem.

Och färdigheterna står inte bredvid varandra, de bygger på varandra. Det går inte att uttrycka sig ärligt om man inte kan stanna kvar i sin egen kropp, och det går inte att lyssna närvarande om man inte kan möta sin egen smärta. Det är som att försöka springa innan man har lärt sig gå: man kan göra rörelserna, men man faller.

Det gör att vi kan vara mildare mot oss själva. Att tappa det är inget bevis på att man gör fel eller att man inte fått NVC att sitta. Det visar bara vilken förmåga som är nästa att bygga.

De nio förmågorna under de fyra stegen

Under stegen finns nio förmågor. De står aldrig i själva modellen, och var och en växer ur den före:

Att kunna reglera sitt obehag när vi blir aktiverade
Att märka vad man känner i kroppen, och hitta ord med fler nyanser
Att skilja på det jag ser och den berättelse jag lägger till
Att känna sina behov och äga sina känslor
Självempati
Att vara empatiskt närvarande med en annan människa
Ärligt uttryck, och önskemål som den andra kan säga nej till
Att hålla bådas behov öppna samtidigt
Att gå bortom formen

Ta två steg som exempel. Första steget, observationen, låter enkelt: säg vad en kamera hade sett. Men då måste du märka att ”hon ignorerar mig” är en tolkning och inte en iakttagelse. Utan förmåga 3 blir observationen en dom i artiga kläder. Eller det fjärde steget, önskemålet. Ett önskemål är bara ett önskemål om ”nej” är ett verkligt svar, och utan förmåga 7 blir det ett krav med god uppfostran.

Ordningen är ingen beprövad modell. Den är en karta, ritad av att ha sett människor lära sig det här i trettio år. Använd den som en fråga du får argumentera mot, inte som ett betyg.

Om du kan NVC men tappar det: så bygger du förmågan

Det låter som att det borde kräva stora grepp, men det gör det inte. Förmågor byggs som styrka byggs: lite, ofta, på gränsen av det du klarar.

Hitta var det brister. Skriv en rad varje kväll i två veckor: vilken förmåga fungerade idag, vilken saknades? Du letar efter mönster, inte fel.
Börja nedifrån. Hitta den första förmågan där en laddad situation fortfarande är halvbyggd. Allt ovanför vilar på den, så det är oftast där du bör börja.
Öva när det är lugnt. Välj tre vardagsstunder du ändå har, till exempel första kaffet, en dörr du går igenom och när du stänger datorn. Vid vart och ett stannar du tio sekunder och frågar dig: var i kroppen känns det mest just nu? Sedan andas du ut långsamt några gånger. Det är hela övningen. Du lär kroppen en väg tillbaka medan det är lätt, så att den finns kvar när det inte är det.
Gå en minut längre. Stanna kvar i ett lagom obekvämt samtal en minut längre än vanligt. Det räcker.
Räkna med att tappa det, och laga inom en timme. ”Jag blev vass. Jag vill inte lämna det så.” Att det går fort betyder mer än hur du säger det. Skriv upp hur många minuter det tog. Om talet blir mindre med tiden har du byggt något.
Låt någon annan titta. Man skattar sig lite för högt när man haft det lugnt. Fråga någon som ser dig under press vad hen såg dig göra den senaste månaden.

Ingenting av det här är spektakulärt, och det är poängen.

Ett firande

Vi har länge velat ge det här ett eget stöd, och nu finns det. När du tappar det! är ett självstudieprogram i din egen takt som hjälper dig att få klart för dig vilka de nio förmågorna är, och visar vilka du bör bygga först. Sedan övar du dem i vardagen, några minuter om dagen och en halvtimme i veckan, tills förmågan finns där när du behöver den. Inget är låst, du går i den takt som passar dig, och om du vill ha en människa bredvid dig kan du boka en coachingsession.